Såå, efter en liten inventering är det nu bara för oss och konstatera att vi är väl förbredda inför höstens alla regnskurar..


(Älskling med 7 av våra paraplyn. )

Är inte paraply en fruktansvärt korkad uppfinning egentligen?? Jag menar hur ofta regnar det egentligen rakt uppifrån och ner? Och hur ofta regnar det utan att det blåser så pass mycket att paraplyet vänder ut och in på sig själv a la kantarellsvamp?? Åtminsone här nere i skåne ses den optimistiske parablybäraren oftast krampaktigt släpandes efter paraplyet som vinden så glatt tar med sig.

/Nena

Hur mysigt är det inte att som kall och frusen (gärna så kall att man nästan är fuktig i huden) krypa ner i sängen som Älskling värmt upp och be honom krama en tills man fått upp värmen?

Jag menar, hur mysigt är inte det?? För mig alltså. För Fredrik är det kanske inte lika kul ;0)



Det märks att hösten närmar sig. Har gjort detta två kvällar i rad nu. Kanske dags att sätta på lite värme i huset?

/Nena

En sak är åtminstone säker. Nyduschade ben och tajta jeans är inte någon bra kombination.. Jeans trivs helt enkelt bäst med lortiga ben, slutsatsen blir således att alla som går omkring med jeans är lortgrisar ;0)

God morgon

/Nena

Om man nu inte ska äta nattamad (nattmat för er svenskar), varför finns det då lampor i kylen??

Gårdagskvällen spenderades på en oerhört givande föreläsning (första av tre) med Adina Ståhle. Rubriken på föreläsningstriologin är Scanna, satsa, sälj och den tar upp vilket kroppsspråk vi använder oss utav, hur vi ska utveckla detta för att bli bättre på att kommunicera samt hur vi scannar av andra människor och på så sätt får information om bland annat vilken typ av kroppsspråk de använder.

Vi använder oss som regel av alla fyra olika kroppsspråk (mer eller mindre), dock är det bara en typ som är vårt huvudspråk. De fyra kategorierna är:

1. Ögonen
2. Mimik
3. Gester (moi)
4. Helkropp

Det var grymt intressant att delta i denna föreläsning (här var det ett aktivt deltagande) och givetvis var jag ju bara tvungen och prova att scanna av sambon senare på kvällen. Det var då jag upptäckte det. Det revolutionerande femte kroppsspråket (jag borde nästan få Nobelpris för det här). Det nonchalanta kroppsspråket. Under vår konversation så vände sambon inte bara ryggen till utan han gick även in i ett annat rum.. Och undrade varför jag slutade prata med honom (?!?) Snacka om att känna sig nonchalerad..

Nästa föreläsning ska jag framföra mina teorier och se vad Adina säger. Hon har säkert en bra förklaring på detta :0)

I vilket fall som så kan jag varmt rekommendera en föreläsning med henne. Hon var helt suverän och man ville bara veta mer när man gick därifrån.

/Nena

Det är märkligt det här med kläder. Eller för min del framförallt det här med byxor. Jag har vid ett tidigare tillfälle yttrat att inga nya byxor skulle inhandlas innan jag kämpat mig till en kropp jag kunde vara stolt över. Inga byxor har heller inhandlats vilket ledde till att jag igår stod inför våndan att idag behöva bära kjol då mitt ENDA par hela byxor behövde tvättas..

När man känner sig äcklad över hur man ser ut så är kjol som ju visar mer av kroppen inte en direkt tilltalande tanke. Jag föll därför till föga och begav mig till affären.

I tidsbrist bestämde jag mig för att åka till samma affär där jag även inhandlat det paret som nu skulle tvättas. Paret i fråga är lite för stora och jag tänkte därför att om jag väljer samma märke, samma modell, ja till och med samma färg (för att vara på den säkra sidan) men i en storlek mindre så behöver jag inte ens prova eländet. (Som alla vet är provrum ett djävulens påfund men det behöver vi inte dryfta denna gång).

I morse stod jag så med det där nyinköpta paret och fick till att börja med knappt igenom foten (!) Efter en snabb blick på storleken, jo det var rätt, så lyckades jag så äntligen. Genast uppkom då nästa problem, VADERNA. Jag vågar inte tänka på hur lång tid det tog för mig att åla mig i detta stycke tyg för då blir jag nog deprimerad.

Hur det än kommer sig så hoppas jag ju att kunna gå ner ytterligare 2 storlekar i byxor och då har vi ett problem. För hur jag än gör så finns det en gräns för hur mycket jag kan gå ner om vaderna och fötterna mina lär knappast bli mindre så risken är väl att jag kommer tvingas fortsätta med de storlekarna jag så desperat försöker komma ifrån på grund av att tillverkarna tror att de med mindre storlekar varken har stora fötter eller några muskler på vaderna.

/Nena

Jag har alltid velat skriva en bok. Låter kanske inte så märkvärdigt, de flesta drömmer väl om att någon gång i sitt liv vara författare. Sitta i hängmattan på sommaren med laptoppen i knät. Eller framför brasan på vintern.

Men hur underbart det än låter så är det inte därför jag vill skriva en bok. Under hela min uppväxt skrev jag, oftast som skolarbeten men även en del på eget bevåg, och det som jag tyckte om var att se historien utveckla sig. Oftast hade jag inte en aning om vad som skulle hända eller vad jag överhuvudtaget skrev. Det var inte förrän jag gick tillbaka i texten och läste vad som stod som även jag tog del av berättelsen. Det är den känslan. Känslan av att få vara på första parkett när en berättelse visar sig för första gången. Det är den känslan jag saknar och det är även därför som jag går runt med mina drömmar om att någon gång skriva en bok.

Så varför sätter jag mig inte bara ner och skriven den där boken då? Ska det vara så svårt?

Ja livet är väl inte direkt som det var när man var barn.. Som vuxen har man förpliktelser. Det är jobbet, sambon, hunden, hästen, matlagningen, städningen, tvätten, disken, träningen, vännerna och allt annat som ska hinnas med. Var finns tiden att finna inspiration till en bok? Att börja skriva är inte mitt problem, det finns hur många öppningar till en bok som helst. Nej, det är en bit in i en berättelse som jag brukar stanna upp och få problem att gå vidare. Under skoltiden så fanns det alltid en deadline, en dag då ett färdigt verk skulle lämnas in och oftast skrev jag resterande del av ett verk på småtimmarna innan inlämning.

Något sådant finns inte i vuxenlivet. I allt kaos, alla måsten och alla borden är det i stort sett omöjligt att på egen hand pusha sig själv igenom det där stoppet som så obarmhärtigt dyker upp efter ett litet slag. Det är därför som jag går runt och drömmer om att skriva en bok istället för att rent faktiskt sätta mig ner och skriva den.

Så jag drömmer om att skriva en bok och jag lär väl antagligen få fortsätta drömma om den där boken som jag förhoppningsvis ska lyckas skriva någon gång i framtiden.


/Nena

Visst är det härligt med uppmärksamhet? Visst vill vi alla innerst inne bli uppmärksammade av så många som möjligt?

Jag har fått denna uppmärksamhet, fast kanske inte på det sätt man drömmer om. Jag är förföljd..

Inte av en, inte av två utan av tusentals. De förföljer mig när jag springer, när jag är ute och rider, stör mig när jag slappar i soffan och jäklas med mig när jag sover. Det värsta är att det spelar ingen roll vad jag gör, ingen annan är så intressant som jag. Ingen annan vill man göra livet surt för som för mig.

Det är så underbart att som igår, ligga där i sängen och räkna till inte mindre än FEM stycken i sovrummet. Fem stycken som alla kommer ta sin del av mig innan morgondagen gryr (inte en enda så mycket som tittar på sambon). Ska det fortsätta såhär så kommer jag få blodbrist, jag lovar.

Myggjävlar!!



/Nena

Varför skriva ett "Hej och välkommen till min blogg" inlägg? Varför presentera sig?

Tanken med denna blogg är helt och hållet att ge utlopp för mina tankar och funderingar. Högt som lågt, genialiskt som oberipligt. Ja kanske mest det senare då..

Men om nu någon råkar snubbla över denna blogg där ute i cyberspace så kanske det är på sin plats att meddela vad det är för en dåre som sitter bakom tangenterna?

Nena kallas jag, 28 år gammal (ja, det är helt på sin plats att använda benämningen gammal nu), stolt ägare till hästen Danne, valpen Loppan och Sambon Fredrik. Den sistnämnda har jag iofs ingen äganderätt till men iaf.

Bor på landet i ett stort hus som vi hyr av min styvfar. Som BTW bor 700m bort. Jag VEEET det är dårskap att bo så nära dem OCH hyra av dem.. Det behöver inte poängteras. Drömmer om att inom några år kunna bygga eget ihop med sambon. Känslan av frihet hägrar framför ögonen. Åh just det, glömde jag nämna att vi har delat kök med en annan hyresgäst som hyr resten av huset?? En mardröm om jag får säga det själv. Den nuvarande hyresgästen är.. ja hur ska man beskriva det? Låt oss säga som så att jag får ångest av tanken på henne..

Försöker mig på en Tjejklassiker och ser absolut inte fram emot Lidingöloppet i år. Få inte panik av mitt yttrande jag är på intet vis någon vältränad pangbrud. Faktum är att jag flåsar runt med med mina överflödskilon som vägrar försvinna och drömmer om en fettsugning. Jag är oerhört naiv vad det gäller träning och kosthållning. Går på allt och luras av alla, givetvis utan något som helst resultat. Jag är personen man ska följa om man vill veta "What not to do".