Drömmar
Jag har alltid velat skriva en bok. Låter kanske inte så märkvärdigt, de flesta drömmer väl om att någon gång i sitt liv vara författare. Sitta i hängmattan på sommaren med laptoppen i knät. Eller framför brasan på vintern.
Men hur underbart det än låter så är det inte därför jag vill skriva en bok. Under hela min uppväxt skrev jag, oftast som skolarbeten men även en del på eget bevåg, och det som jag tyckte om var att se historien utveckla sig. Oftast hade jag inte en aning om vad som skulle hända eller vad jag överhuvudtaget skrev. Det var inte förrän jag gick tillbaka i texten och läste vad som stod som även jag tog del av berättelsen. Det är den känslan. Känslan av att få vara på första parkett när en berättelse visar sig för första gången. Det är den känslan jag saknar och det är även därför som jag går runt med mina drömmar om att någon gång skriva en bok.
Så varför sätter jag mig inte bara ner och skriven den där boken då? Ska det vara så svårt?
Ja livet är väl inte direkt som det var när man var barn.. Som vuxen har man förpliktelser. Det är jobbet, sambon, hunden, hästen, matlagningen, städningen, tvätten, disken, träningen, vännerna och allt annat som ska hinnas med. Var finns tiden att finna inspiration till en bok? Att börja skriva är inte mitt problem, det finns hur många öppningar till en bok som helst. Nej, det är en bit in i en berättelse som jag brukar stanna upp och få problem att gå vidare. Under skoltiden så fanns det alltid en deadline, en dag då ett färdigt verk skulle lämnas in och oftast skrev jag resterande del av ett verk på småtimmarna innan inlämning.
Något sådant finns inte i vuxenlivet. I allt kaos, alla måsten och alla borden är det i stort sett omöjligt att på egen hand pusha sig själv igenom det där stoppet som så obarmhärtigt dyker upp efter ett litet slag. Det är därför som jag går runt och drömmer om att skriva en bok istället för att rent faktiskt sätta mig ner och skriva den.
Så jag drömmer om att skriva en bok och jag lär väl antagligen få fortsätta drömma om den där boken som jag förhoppningsvis ska lyckas skriva någon gång i framtiden.
/Nena
Men hur underbart det än låter så är det inte därför jag vill skriva en bok. Under hela min uppväxt skrev jag, oftast som skolarbeten men även en del på eget bevåg, och det som jag tyckte om var att se historien utveckla sig. Oftast hade jag inte en aning om vad som skulle hända eller vad jag överhuvudtaget skrev. Det var inte förrän jag gick tillbaka i texten och läste vad som stod som även jag tog del av berättelsen. Det är den känslan. Känslan av att få vara på första parkett när en berättelse visar sig för första gången. Det är den känslan jag saknar och det är även därför som jag går runt med mina drömmar om att någon gång skriva en bok.
Så varför sätter jag mig inte bara ner och skriven den där boken då? Ska det vara så svårt?
Ja livet är väl inte direkt som det var när man var barn.. Som vuxen har man förpliktelser. Det är jobbet, sambon, hunden, hästen, matlagningen, städningen, tvätten, disken, träningen, vännerna och allt annat som ska hinnas med. Var finns tiden att finna inspiration till en bok? Att börja skriva är inte mitt problem, det finns hur många öppningar till en bok som helst. Nej, det är en bit in i en berättelse som jag brukar stanna upp och få problem att gå vidare. Under skoltiden så fanns det alltid en deadline, en dag då ett färdigt verk skulle lämnas in och oftast skrev jag resterande del av ett verk på småtimmarna innan inlämning.
Något sådant finns inte i vuxenlivet. I allt kaos, alla måsten och alla borden är det i stort sett omöjligt att på egen hand pusha sig själv igenom det där stoppet som så obarmhärtigt dyker upp efter ett litet slag. Det är därför som jag går runt och drömmer om att skriva en bok istället för att rent faktiskt sätta mig ner och skriva den.
Så jag drömmer om att skriva en bok och jag lär väl antagligen få fortsätta drömma om den där boken som jag förhoppningsvis ska lyckas skriva någon gång i framtiden.
/Nena
Kommentarer
Trackback
