TeamLundVer

Det pratas mycket om att den 11:e september är en sorgens dag då väldigt många människor miste livet, många blev av med dem de älskade och en hel nation blev attackerad.
För mig är det inte så. Jag känner ingen som omkom, jag saknar ingen och även om jag hyser ett enormt medlidande för alla dem som påverkades så går inte jag runt med en känsla av tomhet just den dagen.

Idag är däremot en sorgens dag för mig. Den 14:e september är dagen då jag inte kan skratta, då det värker i själen, då allt är grått. Idag är det exakt ett år sedan en ängel, min ängel, lämnade denna jord..

Hon lämnade mig inte bara. Det var jag som tog beslutet. Det var jag som bestämde att nu är det dags. Den dagen, för exakt ett år sedan skrev jag på Facebook att även om jag visste att beslutet var rätt så kändes det som om jag svikit henne, som om jag mördat min bästa kompis. Idag är dessa känslor tillbaka.

Under ett års tid har jag kunnat tänka på henne med glädje. Kännt en värme sprida sig i bröstet när någon nämnt hennes namn. När någon sagt "kommer du ihåg när hon.." Jag trodde därför i min enfald att jag var över sorgen, att jag kommit över min förlust och mina skuldkänslor. Att jag, när jag i våras slutade säga godnatt till henne accepterat det som skett och gått vidare, men så är det inte.

Idag sitter jag här med tårar i ögonen, en klump i halsen och ett avgrundsdjupt hål i hjärtat. Igår sade jag godnatt till henne för första gången på ett halvår. Allt bara väller över mig och saknaden är så stor. Sorgen är tung att bära.



Tussi

Alltid Älskad. För Alltid Saknad.

/Nena