Man mår som man förtjänar
Ordspråket man mår som man förtjänar brukar oftast spridas av illasinnade bekanta när de med förtjusning ser en annan stackare lida sitt helvetes kval. I min jakt på kroppslig lycka är jag nu dock böjd att hålla med alla moralpredikanter.
Jag har tidigare LCHF:at främst för att kunna gå ner i vikt utan att göra något dumt på grund av hunger. Igår fick jag dock en uppenbarelse.
Gårdagen började med frukost på jobb, något som jag var totalt ovetandes om då jag var i Oslo när informationen om detta lades ut. I vanliga fall brukar jag förbereda mig noga inför dessa händelser så att jag slipper falla för någon frestelse. Så var alltså inte fallet igår. Jag lyckades trots detta undvika bullar, marmelad och påläggschoklad men föll som en fura för äpplejuicen, det är ju såå gott. Hela två glas slank ner innan jag sent omsider fick stopp på mig själv.
Detta, kära läsare, låter kanske inte som ett hemskt brott i sig. Dock ledde det kraftiga kolhydratsintaget till att jag i ren reflex snodde åt mig potatismos på lunchen tillsammans med lite tonfisk (ingen höjdarlunch som serverades). Eftermiddagen försvann i ett moln av dåsighet och koncentrationssvårigheter och jag ville inget hellre än hem och vila.
Väl hemkommen ledde min nu storvrålande hunger till att jag stoppade i mig 150gr 85% choklad i ett svep. Första tuggan var inte god och den sista var under inga omständigheter bättre än den första. Hur kan man bara trycka i sig av något som man inte ens tycker är gott?? Hur kan man fortsätta trots att man mår illa av skiten??
Det var med spykänslor, magont och smällande huvudvärk som jag kröp i säng strax innan nio igår kväll. Och det är med känslan av att vara bakis som jag steg upp idag. Nej, nu får det bli ändring på det här. Kolhydrater triggar ett beteende hos mig som absolut inte är önskvärt. De ska BORT!! Tänker nu övergå till att bli radikal kolhydratsfundamentalist ett tag för att se om det får mig att må bättre.
Nu, ägg och en proteindrink.
/Nena
Jag har tidigare LCHF:at främst för att kunna gå ner i vikt utan att göra något dumt på grund av hunger. Igår fick jag dock en uppenbarelse.
Gårdagen började med frukost på jobb, något som jag var totalt ovetandes om då jag var i Oslo när informationen om detta lades ut. I vanliga fall brukar jag förbereda mig noga inför dessa händelser så att jag slipper falla för någon frestelse. Så var alltså inte fallet igår. Jag lyckades trots detta undvika bullar, marmelad och påläggschoklad men föll som en fura för äpplejuicen, det är ju såå gott. Hela två glas slank ner innan jag sent omsider fick stopp på mig själv.
Detta, kära läsare, låter kanske inte som ett hemskt brott i sig. Dock ledde det kraftiga kolhydratsintaget till att jag i ren reflex snodde åt mig potatismos på lunchen tillsammans med lite tonfisk (ingen höjdarlunch som serverades). Eftermiddagen försvann i ett moln av dåsighet och koncentrationssvårigheter och jag ville inget hellre än hem och vila.
Väl hemkommen ledde min nu storvrålande hunger till att jag stoppade i mig 150gr 85% choklad i ett svep. Första tuggan var inte god och den sista var under inga omständigheter bättre än den första. Hur kan man bara trycka i sig av något som man inte ens tycker är gott?? Hur kan man fortsätta trots att man mår illa av skiten??
Det var med spykänslor, magont och smällande huvudvärk som jag kröp i säng strax innan nio igår kväll. Och det är med känslan av att vara bakis som jag steg upp idag. Nej, nu får det bli ändring på det här. Kolhydrater triggar ett beteende hos mig som absolut inte är önskvärt. De ska BORT!! Tänker nu övergå till att bli radikal kolhydratsfundamentalist ett tag för att se om det får mig att må bättre.
Nu, ägg och en proteindrink.
/Nena
Kommentarer
Trackback
