Panikattack
Har ni någonsin blivit så övermannad av er egen rädsla att hjärnan liksom bara talar om för kroppen att det är dags att lägga sig ner och invänta döden?
Skulle som bekant springa 6km idag. Eftersom jag enbart springer terräng och eftersom jag kom ut alldeles för sent bestämde jag mig för att springa 2 varv på den upplysta 3km slingan istället för 1 var på den icke upplysta 7:an. Jag är nämligen så in i bomben mörkrädd att jag helst springer där det finns ljus (gärna människor också men dem kan jag trots allt klara mig utan).
Även om 3:an är upplyst så är det ett visst avstånd mellan dessa lyktstolpar.. och i skogen är det som de flesta av oss vet mörkt när det är mörkt..
Mörkrädd som jag är började jag genast trigga upp mig själv, inbillade att jag var vilse, att det kom någon bakom mig (vilket kanske inte hade varit så konstigt på ett löparspår), att det fanns monster gömda bland träden och ja att jag skulle dö helt enkelt. Pulsen spikade och pulsklockan skrek åt mig att slå av på farten. Men jag klarade det inte. Sprang runt i vild panik och fick övermanna en extrem vilja att bara lägga mig platt på marken och försvinna.
Det kanske är onödigt att nämna att det bara blev ett varv på den där 3 kilometers slingan? Sprang raka vägen in i bilen utan tillstymmelse till stretching, vred om nyckeln och slirade därifrån med gråten i halsen.
Så nu sitter jag här med halvkramp i vaderna och en allmän känsla av misslyckande fast innerst inne vet jag att jag är superduktig som trots min rädsla faktiskt tog mig runt. Det blir till att försöka komma iväg lite tidigare nästa gång helt enkelt.
Loppan lade sig demonstrativt i min träningsväska när jag kom hem. Som för att säga "nästa gång tar du med mig matte så skyddar jag dig mot alla monster". Mattes lilla sötnos.
/Nena
